Meadows and Crossroads

Är det konstigt att feminismen framstår som löjlig?

Jag begriper mig inte heller på aktiviteter som kurser i feministiskt självförsvar. Har själv aldrig känt behov av att lära mig sparka hypotetiska våldtäktsmän på pungen. Kanske lärde jag mig min beskärda del av ”feministiskt självförsvar” hemma i kvarteret. ”Kom inte här och sladdra – ut och gör opp!” var den ömma moderns strategi när jag kom hem och gnällde över att jag åkt på en snyting eller blivit retad. I min värld var det aldrig tal om att vuxna i samförstånd tvingade oss barn att säga förlåt till varandra när det blivit någon fnurra på tråden, vi fick klara ut våra kontroverser på egen hand. Kanske är det därför jag känner inte känner någon oro inför presumtiva våldsverkare?

Kanske är det en klassfråga?

Jag har upplevt mer problem i mitt förhållande till medelklassens normer och umgängeskoder än vad jag erfarit det patriarkala förtrycket. I medelklassvärlden ska kvinnor vara empatiska, socialt tillgängliga och måttfulla i språk och fysisk framtoning (se t.ex. Fanny Ambjörnsson, 2004). Sån är inte jag och inte heller mina närmsta väninnor. Vi skulle nog snarare kunna beskrivas som upproriskt burdusa, med ett rörelsemönster som har stora likheter med det traditionellt maskulina. Typisk arbetarklass. Man tar plats och man kan ta för sig.

När vi var tonåringar brukade min kusin (numera chef inom offentlig förvaltning) skrämma slag på killar som vrålade okvädningsord mot oss, genom att rapa med imponerande pregnans och eftertryck. Begrepp som ”Feministiskt självförsvar” och ”könsmaktordning” hade förmodligen inte gjort något större intryck på oss. Vi hade nog kategoriserat verksamheten som fjollerier för ”töntbrudar” som är rädda för sin egen skugga. Halsstarrig paranoia.

Istället hade vi kanske drömt om att få delta i en workshop med Angela Gossow i Arch Enemy. Där hade  vi kanske kunnat utveckla det kvinnliga självförtroendet i ett sammanhang som känts hemtamt.


























Tiina Rosenberg eller Angela Gossow? Valet av kvinnlig förebild känns tämligen enkelt...

/Helena

...det verkligen en massa lekland och temaparker när det finns stenar och grushögar i trädgården? Brorsans ungar och granntösen ser i alla fall ut att ha hur kul som helst.

Man ska inte underskatta billiga nöjen!



/Helena

Brorsans sambo fyller år på söndag och jag har knåpat ihop ett grattiskort med möda och stort besvär. Av någon anledning infann sig inte den rätta känslan under min och Annas pysselkväll i onsdags; i stort sett det mesta jag försökte mig på havererade på ett eller annat sätt. Kortet blev ändå ganska bra tycker jag.

Här är en ny skapelse - rasselarmband i gula, bruna och orangea toner.



Från en annan vinkel:

Konstigt nog gick det bra att recensera en avhandling som inte finns. Uppgiften löstes utan alltför stor vånda. Inte minst hade vi två ytterst trevliga seminariedagar på Varbergs Fästning med doktorandgruppen. Delade cell med Beate från Södertörn och stämningen oss emellan kan nog beskrivas som munter. Jag ser fram emot fler sammankomster. =)

Nästa gång bär det av till Göteborg i september och då är det examination och avslutning. Tills dess ska det produceras fyra recensioner och ett examinationspaper. Undrar hur jag ska hinna med mitt eget avhandlingsprojekt... Under sommaren ska jag genomföra ett mindre fältarbete dessutom. Ett upplägg för detta ska funderas ut.

Hmm... det får jag ta tag i nästa vecka.

Soliga hälsningar!
Helena

Kollade in Halmstadspexet Jack the Ripper igår eftersom min kusin medverkar. Hade nog inte idats ta mig iväg på nåt sånt annars trots att jag själv är före detta spexare. Nu blev det i stort sett hela klanen som styrde iväg till Halmstad Teater på fredagkvällen, styrkt till kropp och själ med en och annan stänkare innanför västen efter ett improviserat knytkalas som det till yttermera visso blev tabberas på efter föreställningen.

Nåväl...

 Handlingen utspelar sig i den fattiga London-stadsdelen White Chapel där ett antal bestialiska mord på prostituerade kvinnor begåtts. Halmstadspexet presenterar dock en del nya strategier för hur denna klassiska mordgåta kan lösas.

Det var på det hela taget en ganska rolig föreställning med - som det brukar vara - varierande skicklighet beträffande sång och skådespelarinsatser. Man får ha överseende med bristerna och glädjas över förtjänsterna. det är ju vad det är, amatörteater-buskis-revy. Jack the Ripper fick en hyfsat god recension i Hallandsposten.

Har jag fått min tjänst som doktorand på etnologen i Lund.
Väntar ihärdigt på att min arbetsplats ska bli klar med dator och telefon. Just nu ser det väldigt ödsligt och oinspirerande ut på rummet...

Startade min anställning 1 maj och läser en forskarkurs med fokus på avhandlingen som genre och metod. Åtta relativt nya avhandlingar ska läsas och recenseras inklusive den egna som ännu inte existerar... (hjälp!)

Fortsättning följer... =)


De aktuella avhandlingarna:

Den förtrollade zonen - Lekar med tid, rum och identitet under Medeltidsveckan
Lotten Gustafsson, 2006.

Berättade liv, berättat Polen - En etnologisk studie av hur högutbildade polacker gestaltar identitet och samhälle
Katarzyna Wolanik Boström, 2005.

Söka sitt. Om möten mellan människor och föremål
Erik Ottoson, 2008.

Att leva som utbränd - en etnologisk studie av långtidssjukskrivna
Mia-Marie Hammarlin, 2008.

Bodies, bricks & black boxes - Power practices in city conversion
Joakim Forsemalm, 2007.

Livet nära döden. Situationer, status och social solidaritet vid vård i livets slutskede
Eva Karlsson, 2008.

Malaria Urbana. Om barnflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockhlm kring 1900
Rebecka Lennartsson, 2002.

Är du finsk eller–? en etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige
Marja Ågren, 2006.