Den löjeväckande feminismen
Är det konstigt att feminismen framstår som löjlig?
Jag begriper mig inte heller på aktiviteter som kurser i feministiskt självförsvar. Har själv aldrig känt behov av att lära mig sparka hypotetiska våldtäktsmän på pungen. Kanske lärde jag mig min beskärda del av ”feministiskt självförsvar” hemma i kvarteret. ”Kom inte här och sladdra – ut och gör opp!” var den ömma moderns strategi när jag kom hem och gnällde över att jag åkt på en snyting eller blivit retad. I min värld var det aldrig tal om att vuxna i samförstånd tvingade oss barn att säga förlåt till varandra när det blivit någon fnurra på tråden, vi fick klara ut våra kontroverser på egen hand. Kanske är det därför jag känner inte känner någon oro inför presumtiva våldsverkare?
Kanske är det en klassfråga?
Jag har upplevt mer problem i mitt förhållande till medelklassens normer och umgängeskoder än vad jag erfarit det patriarkala förtrycket. I medelklassvärlden ska kvinnor vara empatiska, socialt tillgängliga och måttfulla i språk och fysisk framtoning (se t.ex. Fanny Ambjörnsson, 2004). Sån är inte jag och inte heller mina närmsta väninnor. Vi skulle nog snarare kunna beskrivas som upproriskt burdusa, med ett rörelsemönster som har stora likheter med det traditionellt maskulina. Typisk arbetarklass. Man tar plats och man kan ta för sig.
När vi var tonåringar brukade min kusin (numera chef inom offentlig förvaltning) skrämma slag på killar som vrålade okvädningsord mot oss, genom att rapa med imponerande pregnans och eftertryck. Begrepp som ”Feministiskt självförsvar” och ”könsmaktordning” hade förmodligen inte gjort något större intryck på oss. Vi hade nog kategoriserat verksamheten som fjollerier för ”töntbrudar” som är rädda för sin egen skugga. Halsstarrig paranoia.
Istället hade vi kanske drömt om att få delta i en workshop med Angela Gossow i Arch Enemy. Där hade vi kanske kunnat utveckla det kvinnliga självförtroendet i ett sammanhang som känts hemtamt.
Tiina Rosenberg eller Angela Gossow? Valet av kvinnlig förebild känns tämligen enkelt...
/Helena
Att Angela förutom att vara en stark scenpersonlighet dessutom är en trevlig och intelligent tjej med massor av skinn på näsan gör inte saken sämre.
Allstå, när sjutton ska folk fatta att man inte tänker med det man kissar med... det finns idioter överallt och det är heeeelt irrelevant om de är män eller kvinnor.
Att påstå att män är dåliga på en sak och därmed (uttalat eller outtalat) dra alla män över en kam är precis lika kasst som när det är kvinnor som buntas ihop och får en kollektiv stämpel.
Jag tror och tycker inte att det är feminismen som är halsstarrig och det är ju definitivt inte "den" som hittar på alla såna där idiotutfall. Det är de personer som (på samma vis som med exempelvis religion etc) tar sig för saker och anser sig göra det i ismens namn å som är lite tottikalotti (som min far ibland kallar det ;) )och brusar upp i dylika tilltag, de kan vara både läskiga och framkalla löje.
Ja men det är precis det jag menar! Innehållet kan vara jättebra, men det hjälper inte när företrädarna beter sig som upprörda höns.
Hur någonting framstår blir signifikativt för hela konceptet, tyvärr.
/Helena
