Är det rimligt att likställa barnlängtan med att köpa hund?

Hanne Kjöller är rädd om våra skattepengar. Det är behjärtansvärt, men svångremmen hon vill dra åt är beklaglig eftersom den handlar om att strypa möjligheten för ofrivilligt barnlösa singelkvinnor att lösa sitt problem. I Expressen den 18 januari skriver hon att den offentliga vårdens uppgift är att ge vård till sjuka, inte att prioritera och ansvara för individers privata självförverkligande, vilket hon understryker i en uppföljande radiointervju i P1-morgon den 19 januari.

 

Enligt Kjöller tillhör reproduktionen konsumtions- och upplevelsesfären. Därför är det inte försvarbart att med allmänna medel tillhandahålla spermier och insemination, menar hon. Det är ju ingen sjukdom att vara singel. Barn är i Kjöllers värld "fantastiskt trevligt och fantastiskt härligt" men ett lyxprojekt för dem som har råd och jämställer barnanskaffning med att köpa hund. Har du som ofrivilligt barnlös singelkvinna inte råd åka utomlands och betala kalaset på cirka 20 000 kronor per försök har du väl inte ekonomisk kapacitet att försörja ett barn som kostar miljontals kronor fram till myndig ålder heller, lyder logiken. "Eller är det OCKSÅ samhällets ansvar!" utbrister Kjöller indignerat mot slutet av intervjun.

 

Vidare ställer hon vårdgrupper mot varandra när hon menar att vi måste välja mellan spermier och cancer på grund av landstingens generellt slimmade ekonomi. Hon menar också att unga endometriospatienter, som har en verklig reproduktionshämmande sjukdom, trängs undan och nekas vård på grund av hänsynslösa och egoistiska (i synnerhet äldre) friska singelkvinnor som belastar vården med sina ohemula krav. Detta är att förminska och skuldbelägga en stor grupp kvinnor som ofta lider i det tysta, vilket också RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros påpekar. Ofrivillig barnlöshet är ofrivillig vad den än beror på.

 

Det stora övergripande problemet är att kvinnors hälsa är ett underprioriterat område generellt och i synnerhet när det handlar om underlivet. PMS och PMDD behandlas fortfarande med p-piller och psykofarmaka eftersom det fortfarande inte finns ett färdigframställt preparat för att behandla tillståndet. Detsamma gäller kvinnosjukdomen endometrios som även den är underforskad, underbehandlad och ofta feldiagnosticerad. Sverige är inget fattigt land. Vi har råd med både cancervård och spermier, felet är att skattemedel befinner sig i fel fickor och på fel konton.

 

I ett humant och framstegsvänligt samhälle är det möjligt att tillmötesgå och bejaka kvinnors längtan efter barn. Alla finner av olika skäl inte en partner men det ska inte utgöra hinder för att bli förälder. Sjukvården ska inte bara bota och lindra, den ska även agera förebyggande. Att vara singel är ingen sjukdom men ofrivillig barnlöshet är ett sjukdomsalstrande tillstånd som i värsta fall leder till svår psykisk ohälsa, stress, missbruk och självmord. Att det finns ett samband mellan tidig död och ofrivillig barnlöshet slogs fast i en dansk studie 2013. Därför är det samhällsekonomiskt viktigt att tillmötesgå även ensamstående kvinnors längtan att bli gravid på ett säkert sätt hemma i Sverige.

 

Istället för att komma med putslustiga idéer som går ut på att "kontakta någon kompis" som kan ställa upp borde Hanne Kjöller ta frågan på allvar och sluta raljera över en stor grupp kvinnors sorg och lidande. Vilken "kompis" vill bli "hemlig" pappa till ett barn eller betalningsansvarig för en unge som han inte lever med eller har någon relation till? Om det är något män idag är rädda för så är det att ofrivilligt få en unge på halsen. Det är 2017 nu. Ensamstående kvinnor ska inte behöva ränna ut på krogen och "lura" till sig en graviditet av någon mer eller mindre okänd karl för att lösa problemet och kanske drabbas av en könssjukdom istället. Eller känna sig tvungna att gå in i en relation med någon som inte känns helt rätt bara för lösa barnfrågan. Vi ska vara ekonomiskt och moraliskt fria att skaffa barn när vi vill utan att behöva känna något relationstvång. Vi ska inte behöva tigga oss till ett barn någonstans och våra motiv ska inte ifrågasättas med hänvisning till föreställningar om moderskult eller självförverkligande.

 

I Sverige är nästan en halv miljon människor i fertil ålder ofrivilligt barnlösa. Vi som var unga på 90-talet fick budskapet att inte skaffa barn inpräntat. Utbildning och fast anställning skulle ordnas först. Sen kom finanskrisen. När vi var som mest fertila skulle vi vänta på bättre tider. De kom aldrig. Därför är många sjuttiotalister barnlösa idag. Många ångrar dessutom aborter som gjordes i ungdomen med förhoppningen att bättre tillfällen skulle dyka upp i framtiden. Detta är ett återkommande tema i forum för ofrivilligt barnlösa på sociala medier som exempelvis Facebook. "Vi blev lurade!" skriver en upprörd kvinna: 
"Det är ju ett samhällsproblem som politiker medverkat till att skapa men istället skuldbelägger man ofrivilligt barnlösa, särskilt kvinnor. Att inte få barn är en av de största kriserna en människa kan gå igenom och det sätter igång en enorm sorg och kanske till och med en olust att vara människa och orka existera. Det är otroligt märkligt att man från samhällets håll inte tar ansvar för det man åsamkat en stor del av en generation. Det är en oerhörd förlust!"

 

Dessutom är Hanne Kjöller ute och fiskar i dunkla vatten med antydningar om att den som inte har det gott ställt bör avstå från barn och inte ligga samhället till last. Det ligger farligt nära förlegade tankegångar om dugliga/ickedugliga föräldrar som låg till grund för många missriktade tvångsåtgärder gentemot mindre bemedlade människor i ett inte alltför avlägset förflutet. Vi ska stärka kvinnors oberoende och möjligheter att försörja sig själva och sina barn istället för att diskvalificera och håna dem. Kjöller sätter sig till doms och ifrågasätter andra kvinnors motiv till längtan efter barn. Redan 2013 tramsade hon om hamstrar, bridge och klimakteriekvinnor som enligt henne ska söka lyckan någon annanstans än i livmodern. Hanne Kjöller roar sig kungligt på ofrivilligt barnlösa kvinnors bekostnad och får betalt för det. Hennes uttalanden i den här frågan avslöjar mossiga och gammalmodiga idéer i kombination med öppet förakt mot dem som inte är lika ekonomiskt priviligierade som den tyckarelit hon själv tillhör. Hon kan göra sig lustig över sin egen livmoder och sluta moralisera och skuldbelägga min - eller ännu bättre; ta sig rejält i brasan.

 

/Helena

 

 http://www.expressen.se/kronikorer/hanne-kjoller/subventionerade-spermier-eller-cancervard---det-ar-bara-att-valja/

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6611183

 

http://www.dn.se/ledare/signerat/operation-sjalvforverkligande/

 

Forskning: "Childlessness, parental mortality and psychiatric illness: a natural experiment based on in vitro fertility treatment and adoption", Journal of Epidemiology & Community Health, Volume 67, Issue number 4, 2013.


På tal om klass

"Vilken klassresa du har gjort!" får jag höra ibland. Detta sägs säkert som någon slags uppskattning men för mig är det inte odelat positivt. För det första så har jag varken rent fysiskt eller andligt rest någonstans. Ordet "klassresa" låter ungefär som om jag hade åkt på en välsmord räkmacka från slummen rakt in de fina salongerna där jag numera njuter livets ot och framlever mina dagar i lyx och gamman - fjärran från min tunga, grå och dystra arbetarklassbakgrund. Ingenting kan vara mindre sant.

Klassresan som begrepp inrymmer flera dimensioner. Framför allt talar den om att arbetarklasstillvaron är ett inskränkt, konservativt, hämmat och eländigt tillstånd som inte har förmåga att generera en progressiv framtid för den som väljer att stanna kvar. På så vis är den också sedelärande; här finns ingenting att få. Har du huvudet på skaft gör du bäst i att lösa en enkel biljett därifrån och lämna de ambitionslösa, liknöjda dumskallarna bakom dig till förmån för ett sofistikerat, intellektuellt och färgglatt liv format efter medelklassens illusoriskt mångfacetterade manuskript. 

Det finns mycket i mitt förflutna (och nuet) jag skulle vilja undfly men klasstillhörigheten är inte något som jag vare sig vill eller kan evakuera mig själv ifrån. Utbildning och bildning har fördjupat och vidgat mina vyer men utblickspunkten är densamma. 

Bara för att jag skaffat mig ett arbete med en (tjusig?) titel, tämligen fria arbetsformer och möjlighet att utvecklas i en riktning som jag i huvudsak själv väljer innebär det inte att jag inbillar mig att jag skulle vara något mer än en helt vanlig löneslav. Snarare tillhör jag det så kallade prekariatet - en välutbildad men ekonomiskt underpriviligerad grupp som hankar sig fram på tillfälliga anställningar med höga krav på effektivitet, tillgänglighet, produktivitet och flexibilitet. 

Bakom många kreativa titlar och lullull döljer sig idag en arbetsmiljö och villkor som lämnar mycket i övrigt att önska och precis som bland många arbetaryrken består mervärdet ofta i stressrelaterade arbetsskador, alienation och en arbetsinsats som inte visar någon större motsvarighet i lönekuvertet. Det är få som får vara med och mjölka guldkalven. 

Det är kanske den stora fördelen med arbetarklasserfarenheten, att jag har lärt mig att skilja mellan skit och pannkaka. Skit är skit även om det serveras på silverfat med flott garnityr och jag har heller aldrig varit rädd att tala om när något stinker. Min uppfattning om världen är stöpt i ett sammanhang som innehåller såväl silkesvantar som igelkottaskinn men vad man än kan säga så är det allt annat än färglöst och tråkigt. Framförallt finns en stark lojalitet och ett rättviseperspektiv. Varför skulle jag vilja distansera mig från det?

/Helena


RSS 2.0