Vad är det som gör att jag vissa dagar tappar koncepterna när det gäller forskningsdisciplinen och hemfaller åt banala nöjen som att spela Farmville?

Jag misstänker att detta fenomen har att göra med behovstillfredställelse på något plan. Forskningen är en långsam, motsträvig och svåröverblickbar process, produktionen går emellanåt i snigeltempo. Behovet av att se konkreta, omedelbart resultaten blir sällan tillfredställt.

Farmville å andra sidan erbjuder omedelbar behovstillfredställelse, relativt sett. Att odla ett fält med vete eller äggplantor tar några sekunder och inom något dygn är det dags att skörda. När detta är gjort får man belöningar i "experience points" och "farmville coins". Är man riktigt ihärdig i sitt odlande får man bonusar och "ribbons" (priser). Det känns bra och man blir glad varje gång man tar sig upp en "level" (nivå).

Forskningsarbetet renderar inte samma omedelbara lycka. Priser och bonusar duggar inte precis tätt på doktorandnivå. Dem kan man eventuellt åtnjuta i ett senare skede. Belöningar består i huvudsak av en och annan positiv kommentar från handledaren, att få en artikel publicerad eller känslan att ha gjort ett gott dagsverke. Denna känsla infinner sig dock ganska sällan på grund av alla administrativa påbud, direktiv och uppmaningar som läggs åvanpå den kreativa processen som en blöt filt.

Moving up!
Levelsystemet existerar förvisso även i doktorandvärlden. Första året får man klara sig på utbildningsbidrag, sedan går man upp ett lönesteg. Efter ett visst antal poäng under doktorandutbildningen går man upp ytterligare ett lönesteg och till sist når man ett tredje och sista steg. Därefter kommer belöningen i form av en doktorshatt och ett betyg för den färdigproducerade avhandlingen.

I Farmville kan man ta sig upp en level på ungefär en vecka. Låter man bli att mjölka korna eller klippa fåren händer inget särskilt utom att man går miste om points och coins. Grödorna ser förvisso  ledsna och vissna ut om man glömmer att skörda i tid, men det är å andra sidan lätt att så nya. Struntar man i att göra sitt fältarbete i forskningsprojektet går man inte bara miste om points och coins, man saknar även insamlad empiri att grunda forskningshypoteserna på. Detta är definitivt allvarligare då man i detta fall inte har något underlag för sin avhandling.

Fältarbete är roligt och spännande. Man träffar intressanta människor att intervjua, utbyta erfarenheter och kontakter med. I Farmville skaffar man sig nya grannar och utbyter gåvor, hjälper varandra med gödsling och stallbyggen. Det går definitivt enklare. Snabbt och lätt "addar" man en ny granne via Facebook och så är relationen igång. Kontakterna i forskningsprocessen är något mer komplicerade att etablera.

Tidsfördriv
Farmville är beroendeframkallande just på grund att sin enkla struktur, sina klara förutsättningar och sitt belöningssystem. Alla kan spela, även barn, så jag har hela familjer som grannar. Detta har då och då fått konsekvenser i umgänget när det bara finns en dator att tillgå och alla behöver skörda samtidigt. En turordning till datorn har dock löst dilemmat. Liknande problem kan uppstå i doktorandkollektivet när endast en speciell bok finns att tillgå som alla behöver samtidigt. Även här brukar problemet lösas enligt turordningsprincipen.

Så vad är då bäst - forskningen eller Farmville? Jag måste säga forskningen. Trots trögheten, prestationsångesten och motsträvigheten ger arbetet med projektet i förlängningen så oändligt mycket mer än den kortvariga glädjen över experience points och belöningar i Farmville. Emellanåt är spelet ett bra tidsfördriv för att rensa hjärnan även om det är en tämligen trivial och meningslös sysselsättning egentligen. Skräpmat för själen. Men å andra sidan kan man inte äta gröt och spenat jämt! ;-)

/Helena


Tips!
Se mina kollegor Charlotte Hagström och Jessica Enevolds projekt:

Gaming Moms – Time, Play and Everyday Life

Malaria Urbana.
Om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm runt 1900.
Doktorsavhandling författad av Rebecka Lennartsson.
Brutus Östlings Förlag Symposion, Stockholm/Stehag 2001.

RECENSION

”Hvad är prostitutionen annat än en verklig malaria urbana, som decimerar befolkningen?”

Med detta citat ur tidskriften Sedlighetsvännen från år 1883, inleder Rebecka Lennartsson sin avhandling om den heterosexuella, reglementerade prostitutionen i Stockholm runt sekelskiftet 1800-1900. Det är också härifrån hon hämtat titeln och den utgör en mycket god inramning för de frågeställningar avhandlingen diskuterar nämligen prostitutionen som farsot ― det vill säga, likställd med sjukdom och fara för samhället.

Lennartsson anger att det övergripande syftet med avhandlingen är att analysera de processer som frambringade den moderna prostitutionen och definierade den som ond och farlig, med följd att de prostituerade kvinnorna avskildes som en separat kategori människor vilken fordrade särskild samhällelig övervakning och kontroll. Hon menar att få grupper har varit mer underordnade, kontrollerade och ringaktade än kvinnorna i den reglementerade prostitutionen och deras frihet att röra sig i stadsrummet kringskars av diverse olika föreskrifter och förordningar.

Genom avhandlingen får vi följa Anna Mathilda Cecilia Johannesdotter; en av de cirka 7 000 kvinnor som någon gång ställdes inför granskning hos överkonstapeln på besiktningsbyrån i Stockholm. Hon bodde i Stockholm från 1897 — året för den stora huvudstadsutställningen — och fram till 1906 då hon dog i lungsot på försörjningsinrättningen Grubbens gärde. Däremellan glimtar hennes liv fram ur byråanteckningarnas rutinmässiga noteringar. Det är som Lennartsson skriver ”en sorgesam historia, en enformig räcka av varningar, kurhusvistelser, räddningshem, straffarbeten och tvångsinhämtningar” (33). Så präglades vardagen för en byråskriven prostituerad i sekelskiftets Stockholm på grund av det regelsystem som infördes 1859 i syftet att minska spridningen av veneriska sjukdomar och hålla kontroll över skörlevnad. Minst två gånger i veckan skulle de kvinnor som ansågs tillhöra de prostituerades skara, infinna sig för gynekologisk undersökning på besiktningsbyrån. Blev de inte friskförklarade väntade kurhus och tvångsvård. Anna Johannesdotters öde var på intet sätt unikt för tiden, men till skillnad från många andra i hennes situation lämnade hon ett antal dagboksblad efter sig som hittades vid hennes dödsbädd. Dessa publicerades sedermera under rubriken ”Den undre världen – en lifshistoria” och det är denna idé om prostitutionen som en undre värld i staden som Rebecka Lennartsson vill kartlägga.

Stadens farsot
Den framväxande moderna staden utgör den ram som medverkar till att forma prostitutionsbegreppet, inte minst med tanke på de nya resonemang om hygien och renlighet, luft, ljus och rymd som låg i tiden. Allt smutsigt och fult skulle gömmas undan. Genom diverse språkliga metaforer likställdes könshandel och de prostituerade kvinnorna med kloaker och avlopp. Lennartsson skriver:

”På samma sätt som ett effektivt cirkulationssystem av avloppstrummor och rörledningar befriade gator och torg från föroreningar, skulle kvinnan i prostitutionen fungera som ett dränage för manliga begär och som en uppsamlare av veneriska sjukdomar. Liksom hanteringen av slakteriavfall, döda kroppar och exkrementer måste ske under hygieniska och kontrollerade former, krävde även prostitutionen övervakning för att inte bli en smitthärd” (58).

Prostitutionen sågs alltså, i huvudsak, som en social nödvändighet; en hygienisk apparat och lösningen på de eventuella hot en otillfredsställd manlig könsdrift skulle kunna uppresa. Samtidigt utmålades ”den undre världen” — den prostituerade kvinnans symboliska hemvist — som en hotfull, exotisk och skrämmande plats, farofylld och sjukdomsalstrande med ett språkbruk som refererade till djungler och okultiverad träskmark. Hotet mot det moderna, civiliserade stadslandskapet och en borgerlig livsstil utgjordes av prostitutionen ― denna stadens patologi ― vildheten i det kultiverade landskapet och rötan under den polerade ytan.

”Den prostituerade kvinnan förknippades med egenskaper ur ett ociviliserat förflutet som man strävat efter att rensa bort: smutsen, det djuriska råa, vagabonderi och oordning. Hon representerade en rest ur ett dunkelt förflutet eller en lägre art på utvecklingens stege, motsvarande den mörka sidan av naturen” (263).

Ambitionen att analysera de processer som genererade synen på prostitutionen som en urban farsot har i avhandlingen kombinerats med en vilja att lyfta fram människan bakom de stereotypa representationerna och därmed skapa utrymme åt andra röster för att påvisa maktens ”relationella karaktär” (16), skriver Lennartsson. Vilka möjligheter och strategier fanns till exempel för de utpekade kvinnorna att hantera en tillskriven, stigmatiserande identitet? En uttalad målsättning med avhandlingen har enligt författaren också varit att försöka undvika perspektiv som utmynnar i konspiratoriska eller generaliserande förtrycksteorier eller någon form av relativistisk inställning som inte tar hänsyn till faktiska ojämlikheter mellan kvinnor och män.

Teoretiska verktyg
I de inledande kapitlen går hon igenom de tre perspektiv som haft störst genomslag i prostitutionsforskningen under historiens gång. Hon tar upp det funktionalistiska, det feministiska samt det relativistiska och riktar kritik mot samtliga eftersom de inte genomlysande problematiserar den manliga sexualiteten. Istället tar Lennartson sin teoretiska ansats i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv där fokus förskjuts från kvinnorna och frågeställningar kring varför vissa blir prostituerade ”till de företeelser och faktorer som ger upphov till deras kategori” (24) placerat i sitt historiska sammanhang och i relation till andra utsagor. Begreppet prostitution är kulturellt konstruerat, menar Rebecka Lennartsson. Som begrepp och kategori existerar den inte innan någon talar om den i sådana termer.

Som grundläggande teoretiskt verktyg använder hon Michel Foucaults teser om makt som presenteras i första bandet av Sexualitetens historia (1980). Han hävdar att makten bara existerar i sin utövning och kan inte ägas av någon individ eller grupp. Den kan inte separeras från mellanmänskliga relationer, utan snarare ligger den immanent i dem som en undflyende, föränderlig struktur vilken ständigt byter skepnad. Liksom Foucault, menar Lennartsson att ingen till fullo kan kontrollera vare sig maktspelen eller de konsekvenser maktutövningen får, därför kan makten inte heller förklaras genom de syften som utmålas eller upphovsmännens intentioner. Istället bör analysens fokus riktas mot de resultat och effekter maktutövningen ger upphov till. Härigenom blir makten inte uteslutande repressiv utan innehåller också produktiva egenskaper i form av motstånd. Lennartsson förklarar att hon inte är ute efter att formulera någon generell teori om förtryck, istället vill hon ”analysera de ögonblick då motmakt uppstår” (23). Hon menar att denna syn på makt ger möjlighet till betydelseförskjutningar, förändring och omkastning av de maktförhållanden som råder.

Metod och material
Genom begrepp som diskurs och genealogi leder Lennartsson oss vidare i avhandlingen. Diskurs beskrivs och tydliggörs i form av en uppsättning regler som bestämmer och sätter gränser för vem som får yttra sig, vad som får sägas och när inom en specifik kontext. Också här använder författaren uteslutande Foucault och hans arkeologiska metod för att beskriva hur diskurserna möjliggjordes och användes av olika aktörer och institutioner inom det aktuella fältet, samt de objekt ― i detta fall de prostituerade ― som institutionerna producerar fakta om i olika typer av material och utsagor. Med dagens förståelse av kön, sexualitet och kommersialism vill Lennartsson försöka spåra upprinnelsen till det moderna prostitutionsbegreppet. Hon menar att den genealogiska metoden skapar utrymme för erfarenheter och kunskaper som inte kommer till uttryck i offentliga dokument. Genom den genealogiska metoden, som fordrar ”ett brett och spretigt” (28) material, levandegörs de prostituerade kvinnorna som hon menar utgör de ”tystade subjekten” i diskursen.

Materialomfånget består av vetenskapligt producerade verk, en statlig utredning om könssjukdomars spridning och läkaren Anders Lindblads intervjuer med kvinnor på ett kurhus samt besiktningsbyråns bevarade handlingar som stamrullor, dagrapportböcker, brevkorrespondens och register. Hon har också använt olika skrifter och pamfletter samt en rad samtida Stockholmstidningar och tidskrifter, skönlitteratur, brev och memoarer för att skapa en förståelseram och historisk kontext runt talet om prostitutionen. Vidare utgörs materialet av förhörsutskrifter, fängelserapporter och sjukjournaler. Det samlade underlaget för avhandlingen omfattar tiden från cirka 1870 till 1910.

Disposition - Ideal och teori
Rebecka Lennartsson har delat in avhandlingen i tre delar där den första som hon kallar Nyordning främst analyserar idealen och teorin. Här behandlas ”den reglementerade prostitutionens juridiska, polisiära och hygieniska aspekter” (42). Vi får möta den prostituerade kvinnan i ”samhällets tjänst” där hon fyller olika funktioner som ”lustutlöserska”, ”njutningsmedel” och ”hygienisk latrin”, paria och syndabock för diverse mänskliga laster men också som representant för stadens ”Andra”. När prostitutionen framträder i det moderna stadsrummet genom nya geografiska premisser uppfattas den som ett problem. Den oönskade synligheten, förklarar Lennartsson utifrån Zygmunt Baumans teori om kognitiv rumsbildning, möjliggjordes genom rörligheten via de nya vägnäten, esplanaderna, parkerna, mellan och i de offentliga inrättningarna och huskomplexen. De markerade inte bara en tydligare segregering och funktionsuppdelning av stadens olika rum, utan stakade också ut tydligare gränser mellan olika klasser, manligt/kvinnligt, privat och offentligt. I skärningspunkterna mellan det nya och det gamla framträdde det fula, omoderna och smutsiga med icke önskvärd klarhet. Så kom fokus att förskjutas från oron över syfilissmitta till de prostituerade kvinnorna; hur de uppträdde, såg ut, deras kroppar, rörelser och blickar. Reglementeringen blev ett viktigt instrument för disciplinering, övervakning och kontroll av kvinnornas synlighet i stadsrummet.

Syndens Geografi
I den andra delen, Oordning, får vi stifta bekantskap med den ”syndens geografi” som framträder i myndigheternas försök att kartlägga osedligheten via ”förteckningar över bordeller, partihotell och bostäder för prostituerade” (141). Kunskaper om denna geografi skymtar också fram i brev från allmänheten med lägesbeskrivningar och folkliga benämningar på olika platser. Dessa dokument, menar Lennartsson, visar i hög grad den bemyndigade maktens begränsningar och hur ofta den kommer till korta. Praktiken stämde sällan med de uppmålade visionerna. Istället kan den samlade bilden ses som en provkarta över diverse borgerliga rädslor där föreställningarna om den ”fallna kvinnan” i rännstenen och lockelserna från stadens och samhällets skuggsida ingår. Dessa lockelser ansågs utgöra ett hot mot den ideala borgerliga tillvaron vilket framskymtar inte minst genom diverse upprörda känslor och aggressiva utfall mot den prostituerade kvinnans närvaro i det offentliga rummet. Kapitlet genomsyras av ett tydligt motmaktstema där Anna Johannesdotters och de andra kvinnornas erfarenheter och taktiker för att skapa handlingsutrymme analyseras. Motvärnsstrategierna tog sig ibland uttryck som fysiskt motstånd men också som vädjanden eller att helt enkelt hålla sig gömd. Det förekom även medvetna provokationer mot borgerliga konventioner och normer för offentligt uppträdande. Kvinnorna tog med sitt kroppsspråk, sin klädsel, sina blickar och kommentarer plats i stadsrummet vilket gjorde deras yrke synligt till allmän varnagel och påminnelse om den eftersträvade ”ordning som aldrig infann sig, en markör för ett sönderfallande samhälle” (204). 

Den panoptiska blicken
I avhandlingens tredje del, kallad Uppordning, analyserar Rebecka Lennartsson de vid tiden för 1800-talets slut, rådande uppfattningarna om den kvinnliga sexualitetens natur samt tre förklaringsmodeller som behandlar föreställda anledningar till kvinnors skörlevnad. Här har hon valt att beskriva diskurserna som tre olika ”blickar” vilka utgörs av den religiösa blicken vilken artikulerades i tidningen Sedlighetsvännen och som Anna Johannesdotter själv gav uttryck för i sina dagboksanteckningar. Denna blick präglades av stränga fördömanden mot synd och förfall jämsides med den blida blickens omsorg och medkänsla, inte minst för den ångerfulla och botfärdiga. Kvinnan ansågs vara belastad med en inneboende eftergivenhet och lättleddhet som i hög grad bidrog till hennes fall. Diskursens budskap var dock entydigt;

”Prostitutionskarriären var kort och grym, en bred och slipprig väg kantad av outsägliga lidanden som bara kunde sluta i undergång och alltför tidig död” (219).

Den analyserande blicken hör, enligt författaren, hemma hos socialvetenskapen. Utifrån ett intervjumaterial som omfattade 800 smittade kvinnor på kurhus ― utfört av läkaren Anders Lindblad som också analyserade materialet ― fastställs orsakerna till prostitutionsrekryteringen. Han menade att den kvinnliga fåfängan hos vissa individer ur de lägre klasserna tagit sig abnorma proportioner och dessa kvinnor ”hade fallit till följd av ohämmad njutningslystnad. De var fåfängans furirer, arbetsskygga och begivna på rusdrycker, smycken och kläder” (232), skriver Lennartsson. Hon konstaterar att de sociala vetenskaperna skulle kunnat bidra till en komplexare och mer mångsidig bild än andra diskurser då underlaget delvis byggde på kvinnornas egna utsagor, ändå tenderar de att inordnas under rådande normer. De intervjuade kvinnorna ansågs otillförlitliga, lögnaktiga och enfaldiga. Därmed kunde vetenskapsmannen tillåta sig friheten att tolka svaren efter eget huvud.

Den penetrerande blicken tillhörde den läkarkår som hade till uppgift att undersöka och sortera ut de kvinnor som smittats med könsjukdomar. Rebecka Lennartsson beskriver dessa gynekologiska besiktningar utifrån Foucaults begrepp ”examen”, som en ritualiserad styrkedemonstration från samhällets sida. Efter skärskådan skulle straff utmätas ― en kurhusvistelse för den smittade, eller belöning för den friskförklarade i form av den relativa friheten fram till nästa byråbesök. Hon menar att besiktningen fungerade inte bara som en effektiv apparat för social hygien, utan också som näpst för kvinnor som överskred de normativa gränserna för sitt eget kön. Kvinnorna förblev i lasten, men genom reglementeringen skulle de åtminstone hållas rena, medgörliga och lämpligt ångerfulla.

Makt och kunskap
Avslutningsvis för Lennartsson ett resonemang om prostitutionen i förhållande till maktens kunskapsproducerande karaktär utifrån Foucaults tolkning av makten som ett konstituerande förlopp. Maktapparaten, menar hon, producerade kunskap om prostitutionen och de prostituerade genom att definiera begreppen och avgränsa gruppen. Hon skriver:

”Den moderna prostitutionen kan sägas vara resultatet av en uppsättning lagar, förordningar och praktiker och en omfattande kunskapsproduktion kring könshandeln och dess kvinnliga part som formulerades med den moderna stadens framväxt under årtiondena runt sekelskiftet 1900. Enligt min mening är prostitutionen således en högst modern företeelse. Den är ingen rest av ett ociviliserat förflutet, ingen barbarisk tradition vi bär med oss från ett avlägset förr. Tvärtom är den en produkt av en mängd faktorer, somliga visserligen med mycket djupa rötter i historien, andra emanerade ur den sociala och kulturella miljö som den moderna staden skapade grogrund för” (269).

Malaria Urbana är en väl genomarbetad och gediget utförd avhandling som tillför ny kunskap om staden som fält och prostitutionens villkor i slutet av 1800- och början på 1900-talet. Dispositionen är väl utförd liksom valet av material, teori och metod. Ändå saknar jag till viss del en bredare diskussion om hegemoni och diskursbegreppet. Att bara använda Foucault i analyser som penetrerar maktens relationella och klassmässiga karaktär ter sig för mig något fattigt då även postmarxister som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (se även György Lukács eller Imre Lakatós) kan ge ett vidgat perspektiv på olika fält som projektionsytor, intressekonflikter och motståndstaktiker. Särskilt begreppet hegemoni tenderar att användas tämligen oproblematiserat och oreflekterat i humanistisk forskning som om det vore självskrivet vad som avses, så även här. Vems definition av begreppet är det som avses? Är det Bourdieus, Gramscis eller någon annans?

Jag saknar också en djupare diskussion om motståndets konsekvenser för de kvinnor som stretade emot reglementeringen och satte sig upp mot ordningsmakten. Rebecka Lennartsson konstaterar visserligen att Anna Johannesdotter och andra prostituerade ”rubbade ordningen, skapade oro och inverkade på de dominerande diskurserna” (149) men upptäckta ordningsbrott var inte sällan dyrköpta, tillfälliga triumfer som fick svåra följder i form av hårdare bestraffning och än strängare övervakning. Kanske kunde en tydligare diskussion om klass och hegemoni ge en klarare bild av det strukturella tvång som innebar att den byråskrivna kvinnans oupphörliga övertramp mot de fastställda reglerna i förlängningen sällan ledde till något annat än mer elände och mindre frihet för henne själv. Vidare saknar jag en del referenser till annan etnologisk forskning som berör såväl staden som, sexualitet, makt och myndighetsutövning. Jag hade också gärna läst ett fylligare källkritiskt resonemang kring den omarbetade utgåvan av Anna Johannesdotters dagboksanteckningar då dessa inte bearbetats i originalform. Dessutom spelar Johannesdotter och hennes levnadsberättelse som prostituerad en mindre roll i avhandlingen än vad undertiteln antyder.

Omdöme
Till sist vill jag framhålla att Malaria Urbana är njutbar och engagerande läsning inte bara på grund av dess utomordentliga upplägg och metodologiska stringens, den är också ett språkmässigt föredöme och håller högt läsvärde även utanför akademiska sammanhang. Jag rekommenderar att läsa den.

/Helena Larsson