Meadows and Crossroads

"Vilken klassresa du har gjort!" får jag höra ibland. Detta sägs säkert som någon slags uppskattning men för mig är det inte odelat positivt. För det första så har jag varken rent fysiskt eller andligt rest någonstans. Ordet "klassresa" låter ungefär som om jag hade åkt på en välsmord räkmacka från slummen rakt in de fina salongerna där jag numera njuter livets ot och framlever mina dagar i lyx och gamman - fjärran från min tunga, grå och dystra arbetarklassbakgrund. Ingenting kan vara mindre sant.

Klassresan som begrepp inrymmer flera dimensioner. Framför allt talar den om att arbetarklasstillvaron är ett inskränkt, konservativt, hämmat och eländigt tillstånd som inte har förmåga att generera en progressiv framtid för den som väljer att stanna kvar. På så vis är den också sedelärande; här finns ingenting att få. Har du huvudet på skaft gör du bäst i att lösa en enkel biljett därifrån och lämna de ambitionslösa, liknöjda dumskallarna bakom dig till förmån för ett sofistikerat, intellektuellt och färgglatt liv format efter medelklassens illusoriskt mångfacetterade manuskript. 

Det finns mycket i mitt förflutna (och nuet) jag skulle vilja undfly men klasstillhörigheten är inte något som jag vare sig vill eller kan evakuera mig själv ifrån. Utbildning och bildning har fördjupat och vidgat mina vyer men utblickspunkten är densamma. 

Bara för att jag skaffat mig ett arbete med en (tjusig?) titel, tämligen fria arbetsformer och möjlighet att utvecklas i en riktning som jag i huvudsak själv väljer innebär det inte att jag inbillar mig att jag skulle vara något mer än en helt vanlig löneslav. Snarare tillhör jag det så kallade prekariatet - en välutbildad men ekonomiskt underpriviligerad grupp som hankar sig fram på tillfälliga anställningar med höga krav på effektivitet, tillgänglighet, produktivitet och flexibilitet. 

Bakom många kreativa titlar och lullull döljer sig idag en arbetsmiljö och villkor som lämnar mycket i övrigt att önska och precis som bland många arbetaryrken består mervärdet ofta i stressrelaterade arbetsskador, alienation och en arbetsinsats som inte visar någon större motsvarighet i lönekuvertet. Det är få som får vara med och mjölka guldkalven. 

Det är kanske den stora fördelen med arbetarklasserfarenheten, att jag har lärt mig att skilja mellan skit och pannkaka. Skit är skit även om det serveras på silverfat med flott garnityr och jag har heller aldrig varit rädd att tala om när något stinker. Min uppfattning om världen är stöpt i ett sammanhang som innehåller såväl silkesvantar som igelkottaskinn men vad man än kan säga så är det allt annat än färglöst och tråkigt. Framförallt finns en stark lojalitet och ett rättviseperspektiv. Varför skulle jag vilja distansera mig från det?

/Helena